Midnattstankar och avskedsbrev

Nu är jag inne i ett sånt här midnattsrace igen. Ni vet, ett sånt jag verkligen inte borde göra.
Måste ju få ordning på dygnsfanskapet igen i och med att jag börjar Filosofin den 20:e.

Först och främst, jag älskar Stockholm. Det gör jag verkligen. Och folket här; UNDERBART!
MEN... jag kan inte slutan tänka på alla de roliga, sjuka och GALNA sakerna jag gjorde med mina vänner i Linköping, minnen för livet. Dessutom klarar jag inte av att se dem så fort man är i stan eller sitter på tåget hem. INGEN av dem. Jag blir äcklad och vet inte vart jag ska ta vägen!

Jag kommer verkligen sakna er alla. Eller ja, er som har förtjänat det. Ni vet vilka ni är! Ni som har hjälpt mig genom de svåra situationerna jag hamnat i, bjudit på daimtårta och öl, haft spelkvällar med mig, gått till Harry B James med mig, vart ute och sladdat med mig, hjälpt mig efter diverse bilkrascher, fått mig att må så mycket bättre, smällt smällare med mig (!) och bara i allmänhet spenderat dagarna med mig.
Kort sagt, ni som har förgyllt min vardag!

Er i Nynäshamn dock... Er ger jag inte ens en tanke om saknad. Det har jag redan gjort tillräckligt! Lycka till med ert skit, ingen hjälp får ni av mig. Någonsin igen. Ni är den sortens personer som kommer att dö ensamma...

Vänskap kommer till de som förtjänar den.

Så. Skönt att få det ur sig.


Ett speciellt tack till Linda Maklin, du har varit där för mig i vått och torrt! Tack för alla filmkvällar du har anordnat/varit med i. Tack för alla resor till Sköndal, Nynäshamn och diverse resor utan mål. Tack för att du orkat stå ut med allt mitt gnäll och mina depressioner. Och självklart för allt godis, all loka, all pizza och alla skratt. Och du, allt kommer att lösa sig :)

Jag älskar dig.
(som en vän såklart, vi är ju för manliga och tuffa för sånt här dravel egentligen)

Åker helgen innan den 20:e, bara så ni vet.
Just det, börja aldrig med nikotin.